SKAV
5/1/26
Precis i tid till uppgiften SKAV har jag kommit fram till tre nya vinklar på mitt konstnärskap. Jag tror att de kom som en kedjereaktion- det har känts som tre stora långsamt dånande fallande dominobrickor.
Ett. Det jag var helt säker på att mitt konstnärskap handlar om- den frågeställning och det ämne som jag var helt säker på att jag kommunicerat så tydligt att folk hade blivit trötta på att lyssna på mig prata om det- har egentligen inte nått fram till något över huvud taget.
Två. Denna frågeställning har inte alls en så stor del i mitt konstnärskap som jag har trott, hoppats på, och känt mig stolt över.
Tre. Att jag har haft en annan uppfattning om min konst (nästan hela tiden) är inte så viktigt. Jag tar mig själv för seriöst och med det placerar jag mig själv så djupt ned i fack att jag inte längre ser något annat än väggarna jag byggt själv omkring mig.
Jag jobbar utifrån fotoförlagor. Jag har en sårig och bräcklig relation till Tornedalen som jag önskar med hela min själ att jag kunde få tillbaka. Gathenhielmska- måla stort- stafett- alter ego- släkt/släktskap- reseuppgift venedig- elva små målningar i glasramar. Dessa är några av de verk och uppgifter där jag under processen kände att båda påståendena är grunden till verken. Att jag jobbar från fotoförlagor stämmer. Alla fotoförlagor har dock gemensamt att de är tagna i Tornedalen. Min mormor tog med sig sin skam över sitt finlandssvenska ursprung i graven, med följde språket. Konsten har varit ett sätt för mig att söka efter den här identiteten, den delen av mig som jag känt tagits ifrån mig av skammen som fortfarande ligger som ett påtagligt tryck i och runt byn mormor var ifrån. Jag har nästan alltid valt förlagor utifrån detta tryck- och min plats i det. Det har anammat sig i ett bildspråk som ofta grundar sig i trogna avbildningar av dessa foton. Jag har velat förverkliga dem, ge dem liv, existens. Skapa en egen lina. Den här smärtan i vetskapen om vad jag aldrig fick chansen att vara en del av är vad jag sett som den onekliga och uppenbara gemensamma nämnaren i precis att jag gör och skapar.
Det har istället lett till ett bildspråk där jag ständigt sätter bilder mot varandra. I direkt anslutning, som upprepningar av samma format, i, på, bredvid, och omkring. Spänningen mellan bilderna, och den fysiska platsen de får i upprepningarna, har skapat något annat. Någonstans här ligger nog den tråden som tränger igenom mitt konstnärskap. Identitetsfrågan har utvecklats och omformats, grunden finns fortfarande där. Den är relevant till många av mina verk, men den är inte alls så påtaglig, synlig och genomträngande, vilket jag i tysthet har tagit för givet.
Den tredje insikten jag hade (väldigt strax efter den andra) är att det ändå inte spelar någon roll. I och med insikten av banaliteten i min totala övertygelse inser jag också att det då kan vara lika sant för precis alla nya sanningar jag tillskriver mig själv och min konst. Varför behöver jag ha en så stor och nästan rituell syn på det jag gör när det bara snävar in mig i ett hörn jag sen bestämmer är det enda riktiga hörnet på hela planeten. Varför inte skapa först, och analysera sen. Det är trots allt två olika processer.
